Midsommarmorgonsmoral: problemet är inte öl, utan individer för vilka regler inte finns

När en rattfyllerist med ett barn i bilen nyligen krockade med en buss i Jēkabpils under flykten från polisen, utbröt det upprördhet i samhället. Och med rätta. För den här historien hade allt – alkohol, flykt från polisen, körning utan körkort, utan besiktning och teknisk besiktning, och ett barn i kupén. Med andra ord var mannen redo att riskera inte bara sitt eget liv och andra trafikanters liv, utan även sitt eget barns liv.

Återfallsförbrytare är inte slumpmässiga förbrytare

Efter sådana nyheter får man intrycket att Lettlands vägar är fulla av sådana individer. Öppnar en nyhetsportal – en rattfyllerist med en alkoholhalt på 3 promille kör in i en spårvagn. Nästa dag – någon utan körkort kör på en fotgängare. Några dagar senare – flyr han från polisen. Man får intrycket att en "vanlig förare" i Lettland är en sällsynt företeelse.

Uppgifterna visar dock något annat. Enligt statistik som är tillgänglig för Lettlands trafikförsäkringsbyrå är andelen fordon som kör utan ett giltigt körkort mindre än en procent. Dessutom visar flera studier vi hittills har genomfört att ungefär en fjärdedel av dem som deltar i trafiken utan ett giltigt körkort samtidigt saknar körkort, teknisk besiktning eller kör under påverkan. Om vi ​​tar hänsyn till att det den 1 juli 2025 fanns 890 373 giltiga körkort i Lettland, kan man beräkna att mer än 881 469, eller 99 % av förarna, följer vad lagen kräver av dem. Det finns dock en liten grupp människor som utgör ett oproportionerligt stort hot mot andra. Även om vi antar att denna grupp är 1 %, talar vi om färre än 9 000 förare här. Detta är det klassiska problemet med "sked tjära i en tunna honung". Bara i det här fallet är skeden mycket liten, men tjäran luktar särskilt illa.

Och även om någon tror att det handlar om ett fåtal upprepade förseelser eller ett par olyckliga överträdelser, är det värt att komma ihåg de nyligen publicerade uppgifterna från statspolisen. I år identifierades en förare som hade begått 436 trafikförseelser förra året. Det är mer än en förseelse per dag! Detta exempel visar mycket väl att en stor del av den "svarta" trafiksäkerhetsstatistiken inte består av hundratusentals olika förare som gjorde ett misstag en gång. Den består av en relativt liten grupp människor som dyker upp i systemets sikte gång på gång. Det är därför ett pricksystem har funnits i Lettland under lång tid – staten har insett att den största risken i trafiken inte är en enda olycklig förseelse, utan ett beteendemönster som upprepar sig.

Varför kan inte varje återfallsförbrytare tilldelas en egen polis?

Då uppstår en till synes logisk fråga. Om det bara finns några tusen av dessa problematiska personer, varför inte tilldela var och en av dem en egen polis? Svaret är enkelt. För det är inte en polis per person. 24-timmarsövervakning kräver skift, helgdagar, semestrar, transporter och dokumentation. Som ett resultat skulle kontinuerlig övervakning av några tusen personer kräva ett helt system med flera tusen anställda. Dessutom skulle detta inte lösa huvudproblemet. Dessa personer är inte slumpmässiga överträdare. De är ofta professionella specialister på att "kringgå systemet". För flera år sedan LTAB, som analyserade olyckor orsakade av oförsäkrade fordon och statistik över fartkameror, kom fram till en intressant slutsats – vissa förbrytare vet mycket väl var fartkamerorna är placerade och var razziorna äger rum. Det vill säga, de gör inte misstag, utan planerar medvetet sin kriminella verksamhet.

Det är därför de straffmedel som använts i åratal inte alltid fungerar. Ta ifrån körkortet – personen fortsätter att köra. Ge böter – de betalar inte. Ta ifrån bilen – de hittar en annan. I vissa fall försvinner en person helt enkelt från den lagliga ekonomiska kretsen och lever efter sina egna regler.

Människor förändras när konsekvenserna är omedelbara.

En lösning för att förhindra detta skulle kunna vara ett specialiserat skyddstillsynsprogram för återfallsförbrytare. Inte ytterligare en dom och rättegång, utan en övervakningsperiod på flera månader (eller till och med år), där polis, skyddstillsyn, psykolog, narkolog och socialtjänst samarbetar. I praktiken skulle detta innebära regelbundna alkoholtester, slumpmässiga kontroller, beroendebedömning, ett beteendekorrigeringsprogram, ett formellt anställningskrav, en ordning för betalning av viten och arbete med familjen.

Den viktigaste principen är enkel – inte att det blir en rättegång om sex månader, utan att om man inte dyker upp på ett test idag, så får det konsekvenser imorgon. I sin tur ges en person som följer de införda restriktionerna möjlighet att gradvis återgå till ett normalt liv. Ett sådant tillvägagångssätt är inte en teori. I den amerikanska delstaten South Dakota finns ett program som kallas "24/7 Sobriety", där personer med alkoholförseelser regelbundet måste ta alkoholtester eller stå under ständig övervakning. Studier visar en minskning av upprepade förseelser. Liknande resultat har också uppnåtts i specialiserade domstolar som arbetar med förare som upprepade gånger har ertappats med att köra under påverkan av alkohol. I vissa studier har återfallet i dessa program minskat med så mycket som 50 %. Det finns redan de första fröna till ett sådant tillvägagångssätt i Lettland. Program för beteendekorrigering blir alltmer populära, men det är tydligt att några få föreläsningar ensamma inte räcker. Uppföljning är också nödvändig.

Det finns dock en annan obekväm sanning. Familjen vet oftast att en person kör utan körkort. Grannarna vet. Vänner vet. Ibland vet hela församlingen. Därför är det inte bara en polisuppgift att minska återfall i brott. Och det är inte en berättelse om offentlig skam. Tvärtom, förnedring stärker ofta bara "jag mot systemet"-tankesättet. Ju mer samhället utfryser en person, desto lättare är det för hen att hitta ursäkter för att fortsätta leva utanför reglerna. Målet borde vara ett annat. Att skapa en social skyddande barriär runt en person, där familj, arbetsgivare och samhälle slutar vara tysta medbrottslingar och blir en del av trygghetssystemet.

Samtidigt behövs också positiva incitament. Om en person inte har blivit ertappad med lagbrott på ett år, har genomgått behandling eller ett beteendekorrigeringsprogram, arbetar lagligt och betalar böter, bör de gradvis minska restriktionerna. Om de bryter mot den igen bör de återgå till en strängare regim. Problemet på de lettiska vägarna är trots allt inte 890 tusen förare. Problemet är några tusen människor som i åratal har levt i tron ​​att reglerna bara gäller alla andra. Så länge vi fortsätter att kämpa bara med konsekvenserna, inte orsakerna, kommer vi då och då att läsa nyheter om ytterligare en rattfyllerist som rymmer från polisen utan körkort, utan ett MTPL och utan sunt förnuft. Ibland ensam. Ibland med ett barn i bilen.